Kommersen. Hyckleriet. Historielösheten.
På rad ligger turistfällorna i Nusnäs. Unga slynglar med truckerkeps sitter i de små butikerna och täljer på färdigsågade ämnen till nya dalahästar. Man får tömma pensionskontot för att kunna köpa.
I butiken bredvid sitter flickor med ljusa slingor i håret och med Stockholmsaccent. De målar truckerkepskillarnas färdigsnidade hästar rosa och klistrar på paljetter och en prislapp. 560 kronor för ett par dalahäst-örhängen. Ingen av dem, jag menar verkligen ingen, känner till dalahästens historia.
En kvinna i skinnväst som stod och rökte en gul Blend utanför en av butikerna berättade för mig att Grannas startade sin business 1922. Dalahästen var med på världsutställningen 1939 och därefter har det rullat på bra. Jag frågade, närmast i gråt, om det inte fanns någon hos dem som kände till ursprunget? Urhästen? Vem hon var? Hon skakade på huvudet, fimpade cigaretten och pekade mot en butik på andra sidan vägen där det i en monter fanns utställningshästar i olika form, färg och ålder. Jag gick desillusionerad ditåt. I montern stod de stackars hästarna, med tafatt beskrivande texter anpassade för svenskar, tyskar och amerikaner. Det var hemskt att behöva se. Men så fick jag syn på den! Där, längst ner i montern i ett hörn, stod en malformerad gråbrun målad häst från 1700-talet. Jag frågade en ung man i butiken var den kom ifrån, vad som var hennes historia. Han ryckte nonchalant på axlarna till svar.
I butiken bredvid sitter flickor med ljusa slingor i håret och med Stockholmsaccent. De målar truckerkepskillarnas färdigsnidade hästar rosa och klistrar på paljetter och en prislapp. 560 kronor för ett par dalahäst-örhängen. Ingen av dem, jag menar verkligen ingen, känner till dalahästens historia.
En kvinna i skinnväst som stod och rökte en gul Blend utanför en av butikerna berättade för mig att Grannas startade sin business 1922. Dalahästen var med på världsutställningen 1939 och därefter har det rullat på bra. Jag frågade, närmast i gråt, om det inte fanns någon hos dem som kände till ursprunget? Urhästen? Vem hon var? Hon skakade på huvudet, fimpade cigaretten och pekade mot en butik på andra sidan vägen där det i en monter fanns utställningshästar i olika form, färg och ålder. Jag gick desillusionerad ditåt. I montern stod de stackars hästarna, med tafatt beskrivande texter anpassade för svenskar, tyskar och amerikaner. Det var hemskt att behöva se. Men så fick jag syn på den! Där, längst ner i montern i ett hörn, stod en malformerad gråbrun målad häst från 1700-talet. Jag frågade en ung man i butiken var den kom ifrån, vad som var hennes historia. Han ryckte nonchalant på axlarna till svar.
Jag fick inte luft. Dofterna, styrkan och lugnet från morgonen var som bortblåsta och dunk dunk hörde jag mitt hjärta slå. Dunk-dunk, du-du-dunk. Du-du-dunk, du-du-dunk du-du-dunk. Slagen ändrade rytm. Det slog och slet i mig som dundret från tusen hovar. Det susade i mina öron, det sprängde i bröstet och det höll så när på att svartna för mina ögon när jag åter hörde drillet från imorse. Det var min vän taltrasten. Han hade kommit till Nusnäs och satt nu på en gren i en tall tjugo meter bort. Han drillade och log om vartannat. Han sneglade förnumstigt på mig från grenen som liksom formade en pil ut mot en äng i vars mitt det rann en liten porlande bäck.
Taltrasten flög iväg ytterligare ett par meter och satte sig på en videkvist invid bäcken, vred sitt huvud mot mig och vinkade med ena vingen. Kom-kom, vinkade den. Kom med mig.
Jag kastade mig ut på ängen och hasade ner i bäcken. Vattnet nådde mig knappt till anklarna. Jag satte av i galopp till rytmen av mitt hjärtas hovslag.
Jag kastade mig ut på ängen och hasade ner i bäcken. Vattnet nådde mig knappt till anklarna. Jag satte av i galopp till rytmen av mitt hjärtas hovslag.
Jag vet inte hur länge jag följde bäcken, men till slut kom jag fram till en liten ihopsjunken timmerkoja. Jag var genomvåt. Taltrasten satt på dörrkarmen och log sitt märkliga leende.
Det var helt tyst och stilla. En liten rökstrimma steg rakt upp ur den lilla skorstenen.
Jag klädde av mig och hängde mina kläder på tork på grenarna till en liten rönn som stod vid stugans sydöstra knut. Sedan klev jag in.
Det var mycket mörkt i kojan, som var varm, syrefattig och luktade eld och tjära. Under en stor björnfäll längs ena långsidan låg en skrynklig, urgammal kolarkulla. Hon var sotig om kinderna och såg inte det minsta förvånad ut över att jag var kommen.
Jag hälsade, presenterade mig och hon log ett tandlöst leende till svar.
När hon sedan talade, använde hon ett uråldrigt gutturalt dalmål som gav mig rysningar. Midsommarnattens händelser kom med ens över mig och jag fick kämpa för att inte mina knän skulle ge vika.
Hon sade att hon förstod varför jag var där och sträckte sig därpå efter en svepask som låg under hennes bädd. I asken hade hon små plåtburkar, penslar och en tvåeggad kniv med skaft av bärnsten. Hon sträckte mig kniven och bad mig gå ut och tälja mig en häst. Jag såg min hand ta emot den och innan jag hann fråga hur, eller av vad, tystade hon mig med ett finger över de torra läpparna. Bara gör, sade hon och jag vände om och gick ut. Jag gick fram till första bästa träd och satte eggen emot det. En björk. Kniven kändes slö och gjorde inte en skråma i stammen, det blev inte ens ett märke i nävret hur mycket jag än försökte. Taltrasten drillade och flög iväg mot en reslig fura, med en omkrets på säkert två meter. Jag gick dit och stötte kniven i stammen. Till min förvåning klöv jag den mitt itu. Det var som att snida i smör. Jag vet inte hur det gick till, men raskt hade jag snidat mig en ståtlig häst. Formen kom mig helt naturligt. Det var som att hästen skapade sig själv med mina händer som viljelösa tjänare och redskap.
Jag gick tillbaka in till kolarkullan, som nu stigit upp ur sin bädd. Hon var längre och smalare än vad jag hade föreställt mig när hon legat under björnfällen och hon fick huka sig där hon gick med långsamma steg och med huvudet svepande under takbjälkarna i kojan. Hon måste ha varit ett par decimeter längre än jag. Hon pekade med sina långa knotiga fingrar på ett litet arbetsbord i hörnet invid eldstaden. Jag satte mig ned. Hon räckte mig svepasken med burkarna. Bränd ljusockra, koboltblått, malakitgrönt och kadmiumgult stod skrivet på dem. Därefter gav hon mig sin finaste pensel av mårdhår och befallde mig att måla. Jag lydde hennes befallning utan några frågor. Jag målade och målade och till slut stod Hon framför mig. Urmodern. Bäckahästens syster. Sleipners dotter. Pegasus moder. Dalahästen.
Med tårarna trillandes nedför mina kinder tackade jag kolarkullan med en vördnadsfull bugning, gick ut till ängskanten och släppte Henne fri. Hon travade ut, vände sig mot mig och stegrade. Därefter satte Hon av gnäggandes i vild galopp över ängen. Jag stod länge och tittade efter henne. Till slut hörde jag hur Hennes hovslag förvann i fjärran och hur mitt eget hjärtas slag återfick sin vanliga rytm.
När jag vände mig om igen stod där inte någon timmerkoja kvar. Mina kläder hängde i rönnen, men på den plats där kolarkullan haft sin koja fann jag bara en vid ring av bundna blommor. En ring av smörblomma, ängsull, rölleka och timotej.
Det var helt tyst och stilla. En liten rökstrimma steg rakt upp ur den lilla skorstenen.
Jag klädde av mig och hängde mina kläder på tork på grenarna till en liten rönn som stod vid stugans sydöstra knut. Sedan klev jag in.
Det var mycket mörkt i kojan, som var varm, syrefattig och luktade eld och tjära. Under en stor björnfäll längs ena långsidan låg en skrynklig, urgammal kolarkulla. Hon var sotig om kinderna och såg inte det minsta förvånad ut över att jag var kommen.
Jag hälsade, presenterade mig och hon log ett tandlöst leende till svar.
När hon sedan talade, använde hon ett uråldrigt gutturalt dalmål som gav mig rysningar. Midsommarnattens händelser kom med ens över mig och jag fick kämpa för att inte mina knän skulle ge vika.
Hon sade att hon förstod varför jag var där och sträckte sig därpå efter en svepask som låg under hennes bädd. I asken hade hon små plåtburkar, penslar och en tvåeggad kniv med skaft av bärnsten. Hon sträckte mig kniven och bad mig gå ut och tälja mig en häst. Jag såg min hand ta emot den och innan jag hann fråga hur, eller av vad, tystade hon mig med ett finger över de torra läpparna. Bara gör, sade hon och jag vände om och gick ut. Jag gick fram till första bästa träd och satte eggen emot det. En björk. Kniven kändes slö och gjorde inte en skråma i stammen, det blev inte ens ett märke i nävret hur mycket jag än försökte. Taltrasten drillade och flög iväg mot en reslig fura, med en omkrets på säkert två meter. Jag gick dit och stötte kniven i stammen. Till min förvåning klöv jag den mitt itu. Det var som att snida i smör. Jag vet inte hur det gick till, men raskt hade jag snidat mig en ståtlig häst. Formen kom mig helt naturligt. Det var som att hästen skapade sig själv med mina händer som viljelösa tjänare och redskap.
Jag gick tillbaka in till kolarkullan, som nu stigit upp ur sin bädd. Hon var längre och smalare än vad jag hade föreställt mig när hon legat under björnfällen och hon fick huka sig där hon gick med långsamma steg och med huvudet svepande under takbjälkarna i kojan. Hon måste ha varit ett par decimeter längre än jag. Hon pekade med sina långa knotiga fingrar på ett litet arbetsbord i hörnet invid eldstaden. Jag satte mig ned. Hon räckte mig svepasken med burkarna. Bränd ljusockra, koboltblått, malakitgrönt och kadmiumgult stod skrivet på dem. Därefter gav hon mig sin finaste pensel av mårdhår och befallde mig att måla. Jag lydde hennes befallning utan några frågor. Jag målade och målade och till slut stod Hon framför mig. Urmodern. Bäckahästens syster. Sleipners dotter. Pegasus moder. Dalahästen.
Med tårarna trillandes nedför mina kinder tackade jag kolarkullan med en vördnadsfull bugning, gick ut till ängskanten och släppte Henne fri. Hon travade ut, vände sig mot mig och stegrade. Därefter satte Hon av gnäggandes i vild galopp över ängen. Jag stod länge och tittade efter henne. Till slut hörde jag hur Hennes hovslag förvann i fjärran och hur mitt eget hjärtas slag återfick sin vanliga rytm.
När jag vände mig om igen stod där inte någon timmerkoja kvar. Mina kläder hängde i rönnen, men på den plats där kolarkullan haft sin koja fann jag bara en vid ring av bundna blommor. En ring av smörblomma, ängsull, rölleka och timotej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar