Hemsökt

Jag är rädd att det här blir mitt sista meddelande. Jag måste lämna Dalarna nu. Innan det är för sent.

Dalahästen

Det är svårt att ta det till sig.

Kommersen. Hyckleriet. Historielösheten.

På rad ligger turistfällorna i Nusnäs. Unga slynglar med truckerkeps sitter i de små butikerna och täljer på färdigsågade ämnen till nya dalahästar. Man får tömma pensionskontot för att kunna köpa.
I butiken bredvid sitter flickor med ljusa slingor i håret och med Stockholmsaccent. De målar truckerkepskillarnas färdigsnidade hästar rosa och klistrar på paljetter och en prislapp. 560 kronor för ett par dalahäst-örhängen. Ingen av dem, jag menar verkligen ingen, känner till dalahästens historia.

En kvinna i skinnväst som stod och rökte en gul Blend utanför en av butikerna berättade för mig att Grannas startade sin business 1922. Dalahästen var med på världsutställningen 1939 och därefter har det rullat på bra. Jag frågade, närmast i gråt, om det inte fanns någon hos dem som kände till ursprunget? Urhästen? Vem hon var? Hon skakade på huvudet, fimpade cigaretten och pekade mot en butik på andra sidan vägen där det i en monter fanns utställningshästar i olika form, färg och ålder. Jag gick desillusionerad ditåt. I montern stod de stackars hästarna, med tafatt beskrivande texter anpassade för svenskar, tyskar och amerikaner. Det var hemskt att behöva se. Men så fick jag syn på den! Där, längst ner i montern i ett hörn, stod en malformerad gråbrun målad häst från 1700-talet. Jag frågade en ung man i butiken var den kom ifrån, vad som var hennes historia. Han ryckte nonchalant på axlarna till svar.  

Jag fick inte luft. Dofterna, styrkan och lugnet från morgonen var som bortblåsta och dunk dunk hörde jag mitt hjärta slå. Dunk-dunk, du-du-dunk. Du-du-dunk, du-du-dunk du-du-dunk. Slagen ändrade rytm. Det slog och slet i mig som dundret från tusen hovar. Det susade i mina öron, det sprängde i bröstet och det höll så när på att svartna för mina ögon när jag åter hörde drillet från imorse. Det var min vän taltrasten. Han hade kommit till Nusnäs och satt nu på en gren i en tall tjugo meter bort. Han drillade och log om vartannat. Han sneglade förnumstigt på mig från grenen som liksom formade en pil ut mot en äng i vars mitt det rann en liten porlande bäck.

Taltrasten flög iväg ytterligare ett par meter och satte sig på en videkvist invid bäcken, vred sitt huvud mot mig och vinkade med ena vingen. Kom-kom, vinkade den. Kom med mig.
Jag kastade mig ut på ängen och hasade ner i bäcken. Vattnet nådde mig knappt till anklarna. Jag satte av i galopp till rytmen av mitt hjärtas hovslag.

Jag vet inte hur länge jag följde bäcken, men till slut kom jag fram till en liten ihopsjunken timmerkoja. Jag var genomvåt. Taltrasten satt på dörrkarmen och log sitt märkliga leende.
Det var helt tyst och stilla. En liten rökstrimma steg rakt upp ur den lilla skorstenen.
Jag klädde av mig och hängde mina kläder på tork på grenarna till en liten rönn som stod vid stugans sydöstra knut. Sedan klev jag in.

Det var mycket mörkt i kojan, som var varm, syrefattig och luktade eld och tjära. Under en stor björnfäll längs ena långsidan låg en skrynklig, urgammal kolarkulla. Hon var sotig om kinderna och såg inte det minsta förvånad ut över att jag var kommen.
Jag hälsade, presenterade mig och hon log ett tandlöst leende till svar.
När hon sedan talade, använde hon ett uråldrigt gutturalt dalmål som gav mig rysningar. Midsommarnattens händelser kom med ens över mig och jag fick kämpa för att inte mina  knän skulle ge vika.
Hon sade att hon förstod varför jag var där och sträckte sig därpå efter en svepask som låg under hennes bädd. I asken hade hon små plåtburkar, penslar och en tvåeggad kniv med skaft av bärnsten. Hon sträckte mig kniven och bad mig gå ut och tälja mig en häst. Jag såg min hand ta emot den och innan jag hann fråga hur, eller av vad, tystade hon mig med ett finger över de torra läpparna. Bara gör, sade hon och jag vände om och gick ut. Jag gick fram till första bästa träd och satte eggen emot det. En björk. Kniven kändes slö och gjorde inte en skråma i stammen, det blev inte ens ett märke i nävret hur mycket jag än försökte. Taltrasten drillade och flög iväg mot en reslig fura, med en omkrets på säkert två meter. Jag gick dit och stötte kniven i stammen. Till min förvåning klöv jag den mitt itu. Det var som att snida i smör. Jag vet inte hur det gick till, men raskt hade jag snidat mig en ståtlig häst. Formen kom mig helt naturligt. Det var som att hästen skapade sig själv med mina händer som viljelösa tjänare och redskap.
Jag gick tillbaka in till kolarkullan, som nu stigit upp ur sin bädd. Hon var längre och smalare än vad jag hade föreställt mig när hon legat under björnfällen och hon fick huka sig där hon gick med långsamma steg och med huvudet svepande under takbjälkarna i kojan. Hon måste ha varit ett par decimeter längre än jag. Hon pekade med sina långa knotiga fingrar på ett litet arbetsbord i hörnet invid eldstaden. Jag satte mig ned. Hon räckte mig svepasken med burkarna. Bränd ljusockra, koboltblått, malakitgrönt och kadmiumgult stod skrivet på dem. Därefter gav hon mig sin finaste pensel av mårdhår och befallde mig att måla. Jag lydde hennes befallning utan några frågor. Jag målade och målade och till slut stod Hon framför mig. Urmodern. Bäckahästens syster. Sleipners dotter. Pegasus moder. Dalahästen. 

Med tårarna trillandes nedför mina kinder tackade jag kolarkullan med en vördnadsfull bugning, gick ut till ängskanten och släppte Henne fri. Hon travade ut, vände sig mot mig och stegrade. Därefter satte Hon av gnäggandes i vild galopp över ängen. Jag stod länge och tittade efter henne. Till slut hörde jag hur Hennes hovslag förvann i fjärran och hur mitt eget hjärtas slag återfick sin vanliga rytm.

När jag vände mig om igen stod där inte någon timmerkoja kvar. Mina kläder hängde i rönnen, men på den plats där kolarkullan haft sin koja fann jag bara en vid ring av bundna blommor. En ring av smörblomma, ängsull, rölleka och timotej.

      

Vaknad

Salig vaknade jag i en vid arrangerad ring av smörblomma, ängsull, rölleka och timotej.

Kvar av natten finns idag bara flyktiga förnimmelser, men jag känner mig uppfylld, lugn, frisk och stark. 

Jag ropade på mig själv. 
Ganska snart  fann jag  mig  liggande i en glänta i en annars mycket tät skog och solens strålar krökte sig ner i gläntan, för min skull, för att värma mitt ansikte. Jag klättrade upp i en hög tall för att skapa mig en bild av landskapet. Det är svårt att klättra naken. Klöver Ess ligger på en höjd norr om Siljan och det var ganska lätt att finna vägen tillbaka. Jag gick längs en djurstig och nu och då såg jag mina egna fotspår från nattens vandring möta mig. En liten taltrast flög bredvid mig hela vägen. Ibland flög den i förväg, satte sig på en gren och drillade sin melodi. Jag drillade tillbaka, varpå trasten lade huvudet på sned och öppnade käkarna till hälften på ett märkligt sätt. Jag tror faktiskt att den log till svar! Jag har aldrig förut sett en taltrast le.

Nu sitter jag vid skrivbordet med en kopp kaffe. De vita skäggstråna från igår har antingen ramlat av eller åter blivit kolorerade. Mina anteckningar väller över min lilla dokumentportfölj. Kolibrin fungerar bra förutom att k och j har en tendens att haka i sig i varandra. Det kommer att bli ett sant nöje att sammanställa alla iakttagelser och upplevelser från min expedition till Dalarna, men än ska jag inte återvända till staden. Idag skall jag ta mig till Nusnäs för att lära mig hemligheten bakom Dalahästen. Min förhoppning är att jag ska få en glimt av hennes innersta väsen.   

Hypericum

Midsommarafton

Inatt har jag sovit buren i ett böljande hav av mässande röster. En hjord av Dalkarlar och Dalkullor har, i vad som kändes som en aldrig sinande ström, vandrat genom Klöver Ess, tätt förbi min säng. När jag vaknade hade flertalet av mina skäggstrån vitnat.

Efter en enkel sillbit tog jag bilen till Tällberg. 

Leksands dans- och spelmanslag inledde midsommarfirandet med en schottis. De visade upp sina inövade danser. Därefter tog lokalbefolkningen mig till sig, talade med mig på sitt mål och bjöd mig med att resa midsommarstången på sina förfäders urgamla vis. I samma ögonblick som jag placerade mina händer på stången gick det en stöt genom min kropp. Jag kunde känna att vi var ett. En enighet med samma mål: att befrukta jorden.

När stången var rest skruvade Leksands spelmanslag upp tonen på sina felor, karlar och kullor strömmade till från alla håll. Plötsligt befann jag mig i ett virrvarr av armar och ben, hättor och knätofsar. Till spelmännens trolska takt och ton virvlade vi runt styrda av dunkla makter. Upplevelsen var upphöjd och transcendental. Jag upplevde mig transformerad både i kropp och sinne. Tillsammans var vi skogens väsen. Formligen. Jag fann mig vara en rask räv, jag var en av skogens fåglar, jag var en liten groda. Som i en dimma såg jag karlar och kullor susa förbi mig med ögon välvda bakåt, med halvöppna munnar och med svetten lackade. Vi befruktade jorden. Vi väckte sommarandarna. Vi dansade med tusen års generationer Dalkarlar och Dalkullor. Vi var i extas.    

                                

I natt skall jag dansa midsommardagen in. Jag skall binda mig kransar av blomster från Dalarna och spara dem till julbadet. I natt skall jag hänge mig totalt. 

Kolibri

Har funnit en Kolobri. All datainsamling från resan kommer från och med nu ske på denna. 

Det känns falskt och själlöst att använda sig av elektronisk dokumentation. 

Ankomsten

Dalarna luktar starkt av skog och svagt av brända mandlar.

Jag bor i Klöver Ess.

Resan var behaglig och gick mycket fortare än vad jag väntat mig. Jag passerade små inlandssamhällen i ett stilla duggregn. 

Nyckeln låg under dörrmattan. Stugan luktar lite mögel, men vattnet smakar friskt och luften bär på en högaktningsfull andlighet. Mitt skrivbord står vid ett fönster med en bedövande utsikt mot Siljan och Rättviks kyrka.

Det sjunger en ton i luften, en vibration av generationers flit och slit. Det är som att deras röster vill bli hörda och att de märker att jag har alla sinnen öppna. 

Jag tog kontakt med en hantverkskulla idag. Hon visade mig sin docka av lin.

Jag fick viska mina innersta hemligheter i lindockans öra. Jag vet inte varför, hon kanske fungerar som en container. 

Imorgon är det midsommarafton. 

                             

Boendet

Har fått mail av min kontaktperson, med färdbeskrivning och en planritning. Det verkar som att jag ska ha min forskningsstation i ett  campingområde. Jag hoppas att min vistelse kommer att bli en positiv och berikande upplevelse.

Objekt: 31 OBJEKTBESKRIVNING Nr.31 - 6-bäddar, 45 kvm, 3 rum + dusch och WC. 2 sovrum - ett med 2 enkelsängar, det andra med 2 bäddar i vån.säng. I storstugan: bäddsoffa + enkelsäng. Köksavdelning med spis/ugn, mikro, diskbänk, kylskåp med frysfack och kaffebryggare. TV finns i stugan. Stugan har en överbyggd altan med utemöbler. STUGAN ÄR RÖKFRI!
Från Borlänge/Falun : Ta till höger strax innan centrum (före ån), Efter ca. 150 m - passera korsningen håll till höger in på "Slalomvägen", efter 1 km ta till     vänster in på "Vålsvedsvägen". Efter 250 m ligger FYRKLÖVERNS STUGBY på höger sida.

Nycklar hämtas i receptionen om inte annat avtalats. Tag kontakt med oss och meddela om Ni beräknar komma efter receptionens stängningstid. Tel. 0248-107 6 (även efter stängningstid)

Vi hoppas att Er vistelse i Fyrklövern och Siljansbygden skall bli en positiv och berikande upplevelse. Hjärtligt välkomna!

Arbetsbeskrivning

Syfte: Att skapa en uttömmande etnografisk skildring av Dalarna genom en fältstudie till Nedansiljan i midsommartid. 

Tillvägagångssätt: Deltagande Observation.

1. Jag ska etablera min forskarstation i Rättvik, som fungerar som ett nav i Nedansiljan. På så sätt har jag omedelbar närhet till kultursfären och kan vara i fält konstant. Min absoluta ambition är att bli ett naturligt inslag bland lokalbefolkningen och genomföra exkursioner till Tällberg, Laknäs, Vikarbyn.

2. Jag ska i möjligaste mån tala lokalbefolkningens språk. Tolkar är ofta filter och risken är stor att en stor del av informationen går förlorad i översättningen. Till min fördel har jag naturligt supradentala r och kakuminala l. Även i Dalkarlarnas och Dalkullornas fonologi brukar man ibland tj-ljud istället för k; mycket blir myttje, till exempel, med ett tappat t i ändelsen. Det är egentligen de enda likheterna mellan våra mål.  Jag saknar diftonger.

3. Jag ska respektera de lagar och seder som gäller i det aktuella området i midsommartid och ska anpassa mig till vad som där anses vara gott uppförande oavsett hur olikt min egen uppfostran det kan förefalla.

4. Jag ska anträda min forskning så förutsättningslöst som möjligt utan att driva förutbestämda teser eller ägna mig åt sensationssökeri.

Jag har försökt vara så grundlig jag kan i förarbetet, med kulturantropologiska djupdykningar så långt tillbaka som till inlandsisens retirering för tolvtusen år sedan. Jag har försökt återskapa de sänkstenar man använde för nätfisket i Orsand på stenåldern. Jag har läst Georg Stiernhielms Musæ Suethizantes från pärm till pärm. Jag har i akryl replikerat Ålderstrappan av Winter Carl Hansson för att närma mig kurbitskonsten. Självklart har jag åter läst allt jag äger av Black Jim. Jag har till och med intagit omkring sex matskedar mortlat linfrö till natten senaste månaden för att på detta sätt exponera mig för en liten mängd vätecyanid. Jag känner att jag härigenom närmar mig hans ande. 

Allt det här har drabbat mig hårdare än vad jag kunde föreställa mig. 

Jag har svårt att riktigt fokusera. Att hitta den röda tråden som var mig så tydlig för ett halvår sedan, då projektet inleddes. 

Imorgon åker jag.

Förberedelser

Läser Black Jim. Svarta ballader. Varvar detta med kartor, topografiska och tematiska. Det är bara två dagar kvar nu och jag har svårt att få tillräcklig sömn. Jag sitter uppe om nätterna och oroar mig för packningen. Jag känner igen mig i hans sätt att förbereda sig inför sina resor. Eller, det är i alla fall så här jag föreställer mig att det gick till. I arbetsrummet ligger uppslagna böcker, listor, möjliga resvägar och kom-i-håg-lappar om vartannat. Jag vet inte riktigt vad jag har givit mig in på...

Fragment ur anteckningar inför resan

Bland hans tillhörigheter fann jag åtskilliga anteckningar. Det föreföll mestadels vara lösryckta avskrivningar ur encyklopedier och tidningsartiklar. De låg enskilda, på skrynkliga och ibland oläsliga lappar tillsammans med fotografier och urklipp ur tidningar, i en därtill avsedd dokumentportfölj under sängen. Den luktade starkt av tobak och gammalt arkiv. Hans emblem var inpräntat på ovansidan.
Jag försökte en gång lägga samman dem som ett pussel, för att förstå hans resor. I dagarna har jag gått tillbaka till dessa, då min egen resa är så nära förestående. Här har jag skrivit av några anteckningar som låg sammanfogade med ett ovanligt stort och rostigt gem:

Persona non grata
 

Persona non grata eller persona ingrata, latin, ej önskvärd person. Termen används inom den diplomatiska språkkoden och bildligt om individer som ej accepteras i ett sammanhang .....[oläsligt]... förklarade oss som Personae non gratae på grund av vårt stötande beteende varvid vi tvingades att återvända till hemlandet.
...

Bruxism
 

Patologiskt tandgnisslande. Vilket kan ge huvudvärk, nedslitna tänder, käkledsproblem, muskelbesvär och känsliga tandhalsar. Bruxism kan betraktas som ett uttryck för ett ökat spänningstillstånd, liknande det som orsakar led- och muskelbesvär i andra delar av kroppen.
  

Stenfisk
 

Huvudrisker: lokal vävnadsskada med intensiv smärta, nekroser, parestesier, cirkulations- och andningspåverkan.
Akut behandling: Den skadade kroppsdelen hålls i så varmt vatten som den drabbade tolererar, under 30-60 minuter eller till smärtlindring inträtt (värmelabila toxiner). Immobilisering. Högläge.
Immunglobulin mot stelkramp, 250 E intramuskulärt om stelkrampsskydd helt saknas, annars tetanusvaccin subkutant. I undantagsfall administreras immunserum mot stenfisk. Lagerhålls på CW Scheele, Stockholm.
Även övrig behandling efter gängse rutin. 

Pemmikan 


Ingredienser:
 Ett kilo torkat kött till ett kilo oxtalg.
 

Smälta ut talg:
 Att smälta ut fett är en enkel process och de flesta av oss är bekanta med det, till exempel när vi steker amerikanskt fläsk, där värmen frigör fettet från den cellulära strukturen hos köttet och driver bort vattnet.  Det är när vattnet avdunstar som fläsket blir knaprigt. Mål i vår smältningsprocess är dock lite annorlunda från att steka amerikanskt fläsk, då vi vill behålla så mycket av det rena fettet som möjligt. Vi strävar efter att den slutliga temperaturen hos fettet ska vara så låg som möjligt. Vi försöker hålla det under 250 grader F. och brukar sikta på en sluttemperatur på cirka 240 grader F. Vi vinner ingenting genom att höja temperaturen utan skadar bara de fettsyror som vi vill komma åt. Kort sagt, vi behöver hålla temperaturen tillräckligt hög för att koka bort vattnet under rimlig tid, men så lågt som möjligt för att behålla ett högt näringsvärde.

Det finns två allmänt accepterade metoder för utvinning av fett. En är att placera fettet i en kastrull och värma på spisen. Det andra är att placera fettet i en långpanna i ugnen med temperaturen inställd mellan 225-250 grader F.
 Spismetoden tar ungefär en timme och kräver vår ständiga uppmärksamhet. Ugnsmetoden tar 12 timmar eller mer, men kan lämnas utan uppsikt under hela processen.

Därefter ett fotografi. Troligtvis en del av en matrikel från universitetet i Greifswald.